Argh!
Seriöst, jag blir så trött på dem som är lika gamla som mig men beter som jag gjorde när jag var 13-14 ><
När jag gick på högstadiet insåg jag hur min familjesituation såg ut på riktigt. Skolan sket sig (för att vara mig), jag fick inte göra som jag ville, blev deprimerad, den killen jag hade upptäckte jag var störd och mer omogen än de som gick på lekis, jag ville dö.
Det enda jag såg var mörker. Samtidigt som jag ville dö gjorde jag allt för att hjälpa andra som mådde dåligt, och det tog alla mina krafter.
Jag ville dö, utan anledning, allt var så dåligt och GUD VAD DET VAR SYND OM MIG!
Eller not. När jag tänker tillbaks så inser jag att det var bara löjligt.
Jag ville ha lika mycket uppmärksamhet som de som verkligen mådde dåligt och jag var avundsjuk, därför tror jag att min depression växte fram. Jag insåg undermedvetet att mår jag dåligt finns det folk som bryr sig och ser mig.
ATTENTIONWHORE!
Hej och hå-sentimentalt, men för att förklara min irritation är detta nödvändigt.

Nu verkar det som att människor(läs tjejer) som går i trean och har väldigt många vänner, om de bara vågar lite på dem, beter som jag gjorde när jag var fjorton vilket är jävligt omoget och egoistiskt.
Där har ni min förklaring till varför jag är sjukt irriterad på vissa människor.

Mitt tips till er som känner igen er, väx upp, ta tag i ert liv gör något kul för fan!

BTW!
Om någon känner sig jävligt träffad, ta det med mig i skolan eller över msn. Vill inte ha några missförstånd.